Hur det var att bo i signalpatrullen 13 på 1940-talet

Lena Larsson – Formgivare och f.d. boende i huset 1944-1952

Texten tagen från Lena Larssons Biografi – Varje människa är ett skåp

Att bo i kollektivhus är en idealisk bo-form för familjen med dubbeljobb och barn. Vardagslivet underlättas. Gemenskap och barn var också utgångspunkten för allrummet som diskuterades på 50-talet.

Kollektivhus? sa folk, även nära vänner. Sover alla i samma korridor? Delar ni spisplattor?
Vissa föreställningar om boende biter sig verkligen fast. Kollektivhus byggdes redan på 30-talet i Stockholm. Mitt under kriget debatterades bostadsfrågan för framtiden. Vi var några stycken som hävdade kollektivhusets alla fördelar för unga familjer där bägge jobbade, studerade och hade barn. Nu måste det hända något radikalt med lägenheternas planering! Storbyggmästaren Olle Engkvist blev så tagen av argumenten att han genast 1943, satte igång med byggandet av kollektivhuset Marieberg. Arkitekten Sven Ivar Lind samarbetade med Rolf “Jefta” Engströmer, som lade ner verklig känsla på husets inre: matsalar, korridorer och daghem. En medarbetare var den unge Peter Celsing.
Det fanns ju fler gemensamma utrymmen i ett kollektivhus. Vem har inte önskat att bara slå sig ner vid ett dukat bord!

Hösten 1944 hörde vi alltså till de första förväntansfulla hyresgästerna som flyttade in på Wennerbergsgatan 6. Vi var rätt få, som redan hade barn vid inflyttningen. Eftersom vi hade två hade vi bestämt oss för en 4-rummare, det fanns bara några stycken. Övervägande antalet lägenheter var 2-rummare, en god normalstandard för en ung familj. Merparten av svenska folket bodde i stuga eller en-rummare.
När jag vill kan jag se kollektivhusets ljusa matsal för mig. Den låg på nedre botten i den ena av de två 5-våningslängorna som utgjorde kollektivhusest Marieberg. De förbands med en korridor i rött tegel. Sommartid kunde de stora golvfönstren i matsalen öppnas ut more den gröna gården. Man anade vattnet mot Essingeöarna nedanför. Marieberg, där de stora tidningskoncernerna nu ligger, var då några buskiga klippor där barnen brukade leka.
En viktig princip för “Jefta” då han inredde kollektivhuset var att det inte skulle verka opersonlig institution. Matsalen hade kvadratiska småbord för fyra. De var ljus bok, liksom de vackra karmstolarna. Handvävda bordsdukar, färgrika Frankgardiner för fönstrena och mjukt formad belysning bidrog till det trivsamma intrycket.

Men det som framför allt kom att ge matsalen den livliga karaktär av familjär stämning var alla ungarna. Naiviteten steg ju brant de här åren under 40-talet och på golvet framför det stora varmbordet med maten tog ungarna sina första stappelsteg medan de något större med viktig min la för sig på tallrikarna. Det var middagen som var det gemensamma målet då matsalen var öppet.
Maten som serverades mellan 16-19, varje dag även söndagar, köptes med kuponger. Varje hyresgäst – även barn från 6 år – måste köpa sitt häfte med 25 middagar/månad. Det var husets ekonomiska grundprincip – från början ren självkostnad: cirka två kronor/middag – men det blev förstås dyrare efter hand. Priset inkluderade smör och bröd, ibland någon liten enkel förätt, huvudrätt och efterätt. Samma pris gällde söndagar. Man fick bjuda in gäster på sina kuponger med tillägg. Det fanns också en liten separat gästmatsal. Men det var i stora matssalen som allt hände, bord flyttades ihop, småbarnen kröp mellan smulorna, högg tag i dukarna, man sa tittut och fick ständigt nya vänner.

Att bo i kollektivhus som bostadsform är idealiskt särskilt för unga familjer med barn och förvärvsarbete, liksom för ensamstående föräldrar. Bostaden blir hyresmässigt något dyrare eftersom de gemensamma ytorna ska betalas av alla.
Här bodde också under något decennium familjer som blev våra vänner och också barnens: Birgit Cullberg och Anders Ek, Bertil och Viveka Björklund, läkare, Anders och Ulla-Stina William-Olsson arkitekt och daghemspedagog, CH. Hermansson redaktör och riksdagsman. Här träffade vi Torun Bülow-Hübe, som bodde med sin bror åren innan hon började göra sina smycken. I restaurangen, som också var festlokal bildades också vår hyresgästförening då Birgit Cullberg dansade sin berömda tuppdans, F. TV-chefen Håkan Unsgård syntes där, liksom Agda Rössel FN-ambassadör.

Hur går det med individualiteten? Får man vara i fred? undrar många skeptiker. Tack, bättre än i vanliga hyreshus vill jag säga. Man får nämligen mer tid över till familjen och barnen. För det första slapp man handla mat, stå i kö, trött och utschasad släpa hem med orangutanarmar tunga kassar. För det andra behövde man inte genast ställa sig vid spisen då man kom hem och laga mat. Man gick genast ner med barnen i matsalen och åt (det fanns också möjlighet att ta upp maten i lägenheten i särskild matkorg om man föredrog det, Men den maten kallade ju något). För det tredje och viktigaste: vilken härlig känsla att efter middagen komma upp till lägenheten, som var relativt fräsch och orörd, slippa diska och istället orka läsa sagor, leka lite och sjunga före sängdags. När barnen blev lite större träffade de kompisar och lekte i de rymliga korridorerna där tapeterna var olikfärgade för att man skulle hitta rätt.
Hemsysslorna – för sådana fanns ju: mornar, somliga luncher, fester – blev överkomliga för alla familjemedlemmar. Man slapp tjata på barnen.

De övriga kollektiva tillgångarna: tvättstuga, dagis och en underbar portvakt med mottagning i porten där hon tog emot budpaket, fixade tvättidet, tröstade barn och klappade husdjur var bra detaljer. Det kunde kanske liknas vid att bo i en stor by, där man efterhand kände alla, träffade somliga, umgicks med några. Vi gick mest bort till varandra i huset och brukade lägga av telefonluren. På den tiden kunde man lyssna om någon pep och snabbt rusa hem igen. Alla hade vi barn i ungerfär samma åldrar.

Så var det själva mathållningen, typ storkök. I början fungerade den dåligt. 1944 på hösten var det ännu ransoneringar och ont om råvaror. Fisk och grönsaker var överkokta, soppor smaklösa, potatisen vattnig.Men det bättrade sig påtagligt. Menyn (det fanns en huvudrätt) blev mer årstidsanknuten. Köket gjorde fina långkok, husmanskost, rediga ärt- och kålsoppor. Tidigt började man med olika sallader jag tror att vi här första gången fick råkost o dyl. Efterrätter som vankades var förstås nypon- och blåbärssoppor, pannkaka och så ungarnas älsklingsrätt: den skära luftiga klappgröten.

Fanns det några nackdelar?
För flertalet hyresgäster blev tvåorna snart för små, man måste flytta, omsättningen var stor i början. Sen var det ofta rätt högljutt i korridorerna när barnen hade trehjulingsrally eller klättrade runt. Men jag tycker att kollektivhustiden var underbar. Vi bodde där i åtta år, sen blev stugan för trång även för oss. 1952 föddes Lisen, vårt fjärde barn. Vi flyttade till ett stort gammalt radhus på Lidingö.

Varför byggdes det inte mer kollektivhus?
Det gav oss ork och livsglädje under vår familjs småbarnsperiod. Man hinner engagera sig också ute i samhället. Marieberg las ner på 70-talet för att ålderfördelningen blev sned: de gamla hyresgästerna bodde kvar, inga småbarnsfamiljer kunde flytta in. Daghem och restaurang fyllde ingen uppgift. Kollektivhuset ska fungera som “genomgångsbostad”. Idag biter man sig fast i den bostad man har.

Det var omsorgsfull arkitektur med vackra detaljer i huset. Rena ytor, vackra fönstersmygar. Mönstren i korridorer och matsal; “Jefta” hade en särskild känsla för att använda det dansande blommiga. Han gjorde också egna mönster; tapeter med fint tecknade buketter av ängsblommor.